The nonhonglingsection

Tänkte tillbaka på den tiden då min kära vän var vid livet. Han var min egen lilla festis, en såndär kompis som bara dök upp en helg och stannade för att festa lite. Prata lite. Komma bort lite. Oavsett om han gjorde det för sin egen skull eller inte, så kan jag konstatera att vi båda fick ut något utav det. En riktig kompis helt enkelt där.

Kamratskapen uppstod i tomma intet egentligen, en person jag pratat med på nätet sammanförde oss under en helg i Stockholm. Resten är väl historia egentligen. Märkligt det där att de jag har bäst kontakt med är faktiskt såna människor som jag kanske inte aktivt valt att träffa eller hade kanske ens pratat med om det inte varit för en tredje part.

På gott och ont så hade vi inte samma musiksmak. Det gör det hela lättare att bara plocka fram en låt som var speciell för honom, som den här:

Cancern tog honom ifrån oss alla efter en snabb och ganska ojämn kamp. Stöd kampen för att ge bättre odds till andra genom att ge en gåva till Cancerfonden.

Ok, det kanske inte riktigt ser ut så här på min arbetsplats, men principen är densamma!  Blev lite överraskad dock att den här artikeln i Chef tyckte att dessa människor var asociala och aggressiva. Det stämmer inte på fromma lilla mig som känner sig som en typisk nummer två.

Den lilla erfarenhet av människan jag har är ju snarare så att ju mer städat man har desto större störning har man. Tänker osökt på Bree Van de Kamp i Desperate Housewifes.

Gör testet du också!

Ett fantastiskt år är i alla fall snart över. Ett år på Kungsholmen har fått mig att tänka på lite olika saker:

• Jag har det ganska bra ändå som kan välja en hög hyra och bo här
• Min förra lägenhet var verkligen toppenplanerad. Balkong och en liten sovalkov. Hade den legat i innerstan så hade den varit en riktig pärla. Fast nu gör den ju inte det.
• I innerstan finns det fler alternativ än tunnelbana. Att flanera har varit det bästa under min tid i stan. Promenera hem från krogen, powerwalka runt ön, spatsera längs med riksgatorna. Jag gjorde allt förutom att gå. Det har verkligen varit skönt.
• Rotlösheten i andrahandsboendet har fått mig att värdesätta mitt hem och mina egna saker. Det ska bli skönt att få komma hem och börja leva och bo där. Var beredd på att bli bjuden på mat!

De mindre bra sakerna:

• Jag kan inte längre välja att bo här, måste flytta pga karln måste ha nånstans att bo. Det är trist. Dessutom orkar jag inte riktigt hitta något annat och bo i andrahand igen.
• Att bo i andrahand är faktiskt jävligt jobbigt. Du städar och torkar av andras smutsiga hyllor, som du själv inte smutsat ner kanske, eller bryr dig ens om. FÖR ATT INTE TALA OM ATT VATTNA BLOMMOR.
• Att gååååå runt i den här stan. Usch, människor och framförallt marodör-cyklisterna. Fan ta er. Nån dag ska jag själv bli cyklist och terrorisera överallt.
• Att gå hem ifrån krogen kan ta lika lång tid som att åka tunnelbana till förorten.

Sammanfattningsvis: Man mår lika jävla dåligt oavsett var man bor. Alltid en tröst.